The Cure - Disintegration

[audio http://www.fileden.com/files/2008/6/2/1941199/the%20cure%20-%20desintegration%20-%2010%20-%20distegration.mp3]

Bob knew it : "round and round and round and it's coming apart again over and over and over"

Y ahí es donde se deberían celebrar, en una esquina, a la altura de la cutrez de la propia gala. Ya sabemos que a la MTV lo que le gusta es el dinero, no la música. Y por eso realizan galas con cualquier tipo de excusa.

Ahora le ha tocado el turno a Europa. El próximo 6 de noviembre se entregarán los premios en el Echo Arena de Liverpool (Reino Unido). Ya sabemos que la primera actuación de la noche correrá a cargo de Beyoncé, en plena promoción de su nuevo álbum. Perez Hilton, el afamado bloguero y el terror de Hollywood, estará allí para entrevistar a los invitados en la alfombra roja.

Entre los nominados hay de todo. Bueno, malo y malísimo.

Artista Rock: (buenas elecciones, nada que decir)

- 30 Seconds To Mars

- Linkin' Park

- Metallica

- Paramore

- Slipknot

Artista hip-hop: (que alguien me explique que tienen Beyoncé y Alicia de hip-hop, por favor)

- Alicia Keys

- Beyoncé

- Chris Brown

- Kayne West

- Lil Wayne

Artista del año: (si gana Britney... es que ha habido cheque por enmedio, no es que las demás nominaciones me parezcan muy acertadas)

- Britney Spears

- Amy Winehouse

- Coldplay

- Leona Lewis

- Rihanna

Artista revelación: (Aquí o Duffy o Duffy, Onerepublic no estaría mal)

- Duffy

- Jonas Brothers

- Katy Perry

- Mylie Cirus

- Onerepublic

Mejor artista de la historia: (para empezar: categoría ridícula y más si la pone la MTV y los nominados son estos. Qué malos, por favor. No se libra nadie excepto U2)

- Britney Spears

- Christina Aguilera

- Green Day

- Rick Astley

- Tokio Hotel

- U2

Canción más adictiva: (Mercy las tiene todas consigo)

Coldplay "Viva la Vida"

Duffy "Mercy"

Katy Perry "I Kissed A Girl"

Kid Rock "All Summer Long"

Pink "So What"

Mejor directo: (si ganan Espinete y sus amigos habrá que gritar ¡TONGO, TONGO!)

- Foo Fighters

- Linkin' Park

- Metallica

- The Cure

- Tokio Hotel

Album del año: (categoría abierta, pero a lo mejor nos hacen la del pulpo y se lo dan a Britney para subirle la moral a la chavala)

Alicia Keys "As I Am"

Britney Spears "Blackout"

Coldplay "Viva La Vida Or Death And All His Friends"

Duffy "Rocferry"

Leona Lewis "Spirit"

Mejor artista español: (menos a los inútiles de Pignoise que se lo den a quien quieran)

- Amaral

- La Casa Azul

- Pignoise

- Pereza

- Porta

When: Friday, October 10th, 2008.

What: Tailored women's shirt by Thomas Pink, skinny jeans from Zara, vintage scarf. Brown boots from Donald J. Pliner and brown suede tote bag from Banana Republic. Feather headband from Target and skull-and-pearls necklace from Betsey Johnson.

Confession: It took appx. five minutes to wrangle my ass into these jeans this morning. Maybe that should tell me something, but fuck it. Today felt like November, at last, and I needed these boots to feel it. These jeans go in these boots, period. The chill.

I listened to Louis XIV's Air Traffic Control (go on, listen, it might surprise you) and The Cure's Cut Here about 3 dozen times each and I made this:

Beauty soothes while love heals when the insanity of happenstance destroys. (LB)

Norton, I miss you. Earlier this week I said that life was cruel and lovely. I figured if anything was strong enough to carry so many memories and so much sadness and all the unanswered questions all at once, it would be my sturdy old Remington typewriter. (If I had a bike, I'd stick typewriter parts in there somewhere.) The femme has lost a friend. One week has passed.

How I made it through the day:

B: It changes everything forever but only in that you are a diamond and now one of your facets is deeply altered. It's not an imperfection, but it's such a change...Oh, life. I heart your crying, SBJ. It's so brave.

SBJ: Do you? I suppose it is. It's not as though it can be helped, though, I don't think.

B: It is brave, and it's important that you know that. There will come a day when there is another friend, and you will remember this pain and decide whether or not to be this brave again or to turn away from it, even incrementally. That is when you get to be even more brave and howl in pain until you once more stop, that facet deepened, your wisdom layered again. Even though you know how very, very bad it's going to be, you must always scream and cry against the loss. It's going to be one of the cornerstones of staying Skinny Bone Jones: your heart - none of it - can be allowed to turn to stone or wood. People have already tried, like your father, and you were stronger then - and you are stronger now. I have faith that you will go to your grave with a heart that rages and loves with purity, and not a heart with a cave at the back where cold things lie unattended.

This is Tricky performing a cover of The Lovecats. It's probably my favourite cover, ever. When I saw Tricky live, he opened with this song and I knew right away it'd be a brilliant concert.

The Moon from The Mighty Boosh does a pretty great cover of it also!

Just like a Heaven- The Cure

“Muéstrame cómo haces ese truco
El que me hace gritar” me dijo ella
“El que me hace reír” me dijo ella
Y puso sus brazos alrededor de mi cuello
“Muéstrame cómo lo haces
Y te prometo, te prometo que
Me escaparé contigo
Me escaparé contigo”

Girando en esa vertiginosa orilla
Besé su rostro y besé su cabeza
Y soñé con todas las diferentes maneras que tenía
De hacerla brillar
“¿Porqué estás tan lejos?” me dijo ella
“¿Porqué nunca sabrás que estoy enamorada de ti?”
“¿Que estoy enamorada de ti?”

Tu
Suave y única
Tu
Perdida y solitaria
Tu
Extraña como los ángeles
Bailando en los más profundos océanos
Girando en el agua
Eres como un sueño…

La luz del día me puso a punto
Debo de haber estado dormido por días
Y moviendo mis labios para respirar su nombre
Abrí mis ojos
Y me encontré solo, solo
Solo sobre un mar de rabia
Que se robó a la única chica que amé
Y que la ahogó profundamente dentro de mí

Tu
Suave y única
Tu
Perdida y solitaria
Tu
Igual al cielo

 The photo is hailed as "an astonishingly intimate portrait" and a  "stunningly candid moment" by The Daily Mail  (Donna McConnell and Natalie Trombetta.)

 "The Hollywood star sits with brunette locks tumbling over her shoulders, with the top of her blouse pulled down to expose her breast - which is somewhat covered by the tiny fingers which just reveal the presence of one of her suckling twins." (Daily Mail)

Jolie seems to be developing a new ease of being that once eluded the frenetic actress. Insulated by the family she's built with Pitt, Jolie knows a new comfort and sense of safety. She's more at home in her own bones. Her skin has become a record of family and future: tattoos mark the latitude and longitude of her children's birth places; scars & stretchmarks speak of pregnancy and birth. For such a renowned beauty, it's a welcome escape from the vanity of Hollywood.

'I'm with a man who's evolved enough to look at my body and see it as more beautiful, because of the journey it has taken and what it has created. He genuinely sees it that way.'

It's this evolved eye that found her fulsome face in the viewfinder. With a decisive click, Pitt captured a butterfly in the net that so many transitory moments escape. Photography has long been a passion of Pitts, along with architecture. Pitt is clearly interested in shape, form, structure -- this comes through in the spectacular photo which graces the cover of the forthcoming issue of W. Jolie's pillow lips look comfy, at home in this scene of domestic bliss.  Angelina looks to be wearing a classic cotton nightgown, a "Laura Ingall's nightie" in cotton as soft as grannie bed linens. The black and white portrait has a dreamy quality and a purity that is due, no doubt, to the privacy of the moment. 

For his birthday, Jolie presented Pitt with a Littman 45. Lucky man. He's also fortunate to have such a stunning face as a subject. It is Pitt's first time shooting a cover. In W's July 2005 issue, Pitt collaborated with Steven Klein to create a series of photos that cast him and Jolie as a married couple in the cozy turbulence of the 1960's .

In Filmmaker magazine's filmmaker blog, Scott Macaulay described the evocative cinematic experience of the Klein-Pitt project:

In a world where so many movies just don't deliver, sometimes you have to find cinematic pleasures elsewhere -- in music, in a videogame, or in a fashion magazine. And while I wouldn't have thought to compare the pages to "a small independent film" ("It wasn't a photography shoot. It wasn't a celebrity shoot," Klein said. "We looked at it like a small, independent film, an investigation into the breakdown of a family."), I did find in this spread the artful compositions, sneaking subtext, and yes, celebrity star power of good cinema. If you haven't seen it, the portfolio, which Pitt co-edited with Klein, features the stars as an all-American couple with family circa 1963 living alienated lives in a cold-war neo-paradise. Having recently watched Antonioni's L'Eclisse, I thought back on that film's fractured couplings in an H-bomb-fearing age as I turned the pages of this strange new form of celebrity portraiture. No disrespect to Doug Liman, but, in fact, Klein's Wspread is more arrestingly cinematic than anything in Mr. and Mrs. Smith.

Not everyone loved the 58-page spread. Newly dumped Jennifer Aniston found it hurtful and in poor taste. Of Pitt's horrendous timing, Aniston told Vanity Fair,  

"There's a sensitivity chip that’s missing."

I bought that issue of W but, unlike Macaulay, I was never able to savor the spread. It was just too sad. I'm not a big Jen-fan but damn that had to hurt. If strangers were thinking of Aniston's feelings, it must've crossed Pitt's mind. Or should have. For Pitt, Angelina and art came before Aniston's heartbreak. But the hurt is old and time has told. This issue of W should be less guilt-inducing and thus more enjoyable.

As vrea sa uit...ca mi-am uitat portofelul cand am plecat de acasa,ca masina de ceai-cafea de la Non-Stop era stricata,ca playerul care a stat toata noaptea la incarcat,in mod curios,nu s-a incarcat.Ca la covrigi nu erau covrigi,ca din caloriferul de langa banca mea a curs apa pe geanta mea,ca-n buzunarul din spate a iesit o guma ce s-a contopit,deloc armonic,cu telefonul-pixul-ceva guma de sters.Ca mi-am pus pe frunte "o sa am o zi tampita" din primele doua ore ale zilei.Ca astea prime doua ore ale zilei au fost atat de acre incat tot restul zilei,destul de pasnica si cu soare,nu le-a putut detrona.

Ce sa nu uit...ca acum mi-e somn,si ca perfect ar fi sa pun un cap pe perna.Ca a existat portocala de pe hinta si zambetul -jeamanei-de 8 ani,singura din lume pe care o multumesc cu o portocala si daca-i colorez unghiile.Singura de la care nu astept sa ma multumeasca,pentru ca ma multumeste doar ca mi-e acolo.Sa nu uit ca acum doua ore ma gandeam sa merg la circul ce e in oras,pentru ca singura mea experienta cu circul a fost acum trei ani si dezamagitatoare.

Sa nu uit sa uit ziua de azi si toate vinerile in care n-am dispozitia sa pun videoclipul de la The Cure-Friday I'm in love.Sa uit toate vinerile in care I'm not in love with the world,with myself,with the ones I should be,and the most important:to not forget to not be in love with the ones I don't have to be.

Sin más enrollos, ahi van...

Como siempre, para ahorraros trabajo, ahí va la letra. ¡Letra!

Saludos y que paseis un feliz fin de semana, y para los valencianos, ¡Feliz Puente!

This is a distinctly teen movie, but subtly different from many of its contemporaries in that the humor is not engrained in the grossness of teen humor (fart and poopie jokes), but breezier, in line with its more “adult” romantic comedy mates. In that sense, then seemed to be the heir apparent to Zach Braff’s Garden State in its attempt to be smart and subtle, funny yet poignant; I also first considered the trace would go back to Sixteen Candles.

But upon further review, Nick and Norah seem to channel a bit of the 1983 “classic” Valley Girl. The similarities include two characters from different worlds, both with romantic baggage, both trying to “stretch” beyond their normal parameters to find happiness. (Come to think of it, Pretty in Pink would also play into this … and a bunch of others I’m forgetting.)

In that sense, then, I guess the state of the teen romantic comedy is still ticking ... though it is more sophisticated, more adult-oriented than in the past. I wonder how "true to life" the relational aspects of the movie are to the teens watching the movie.

Here’s a bit more of what struck me:

• The movie seemed to stuff as many different disparate statements into it as it could. The bit about Judaism in Electric Lady Studios seemed a bit forced.
• The “normalization” of the three homosexual characters was interesting and a sophisticated departure from the normal homosexual stereotypes.
• The back-handed confrontation to teen sexual intercourse, while trying to walk the line of abstinence, seems notable. Plus, the importance placed on female orgasms was a bit interesting, though a bit overblown.
• Michael Cera is pretty much solidifying the George Michael Bluth character that turned heads in Arrested Development.
• And, perhaps most importantly, cool, hip indie music. I appreciated the two back-handed nods to 80s icons The Cure (Nick’s ringtone) and The Smiths (as interpreted by Modest Mouse).

Ronnie James Dio Holy Diver--man Dio is so awesome. I think he shoulda been Conan, screw Arnold.

This one is from Kill Switch Engage...it's not from the 80's but it's a cover of Dio. It's not nearly as good as the original, but it does have its moments, and it's campy as hell so I can appreciate that it's a total mockery of the seriousness Dio lent to his work.

More Metal. This video from Iron Maiden--Run to the Hills is truly awful, but the song rocks. Not a hige Maiden fan, but this is definitely one of my faves.

The Cure Close to Me I especially enjoy the finger puppets and the clapping.

Another one from The Cure Love Cats there's no denying this one.

Last one from The Cure, I promise. This one is a classic too. Let's Go to Bed I wonder what happens at 3.

The Talking Heads Burning Down the House

Road To Nowhere more Talking Heads

Wild Wild Life for Talking Heads. Check out the cameos.

Duran Duran Hungry Like the Wolf

Duran Duran Wild Boys (the long version) I love the Mad Max Beyond the Thunderdome styling in this one, with some undertones of Spacehunter Beyond they Forbidden Zone, Molly Ringwald's first movie.

Rockwell Somebody's Watching Me. I couldn't find the original video, but at least this one has Rockwell and is without a doubt a product of the 80's.

Human League Fascination. Yeah, I coulda gone with Don't You Want Me, but that's just too obvious.

And last, but not least, Thomas Dolby She Blinded Me With Science. I just love that old scientist dude, he cracks me up.

They played the opening track off the new album at a gig in New York a little while ago and some decent video has made it's way onto Youtube. This track is called Underneath the Stars and it's fabulous.

(Check out Porl Thompson's mental head art - amazing tattoos. It must be a novelty for Robert Smith not to be the weirdest looking guy in his band!)

was macht man eigentlich, wenn einen die div. Hartz4 Sendungen im Fernsehen langweilen und MTV schon lange nicht mehr das spielt was man gerne hören möchte ?

Man baut sich seinen eigenen kleinen TV Kanal und sendet ihn auf MySpace.

Das macht Spaß und man kann sich sein eigenes Liedchen pfeifen ...

Probiert es ... Nick Nitro

am auzit prea des lume care vorbeste din proverbe si nu m'am molipsit. poate doar intr'un context de ironie sanatos-rurala am parafrazat sau citat ceva din intelepciunea vulgara. dar azi nu e ca de obicei. azi se cunoaste ... da, da, chiar de dimineata.

de parca intreaga mea agenda ar fi atat de incarcata, as putea juca un teatru de proasta calitate (daca tot suntem intr'o perioada atat de pregnant-artistica), invocand o reala stupefactie vizand disponibilitatea mea pe 16 mai 2009. ei bine, sunt numai al vostru, sau voi sunteti numai ai mei pe 16. ne intalnim in parc si ne lipim aripile si ne ridicam mult deasupra mediocritatii. planam. planam intr'un mod deloc angelic. planam precum liliecii.

sunt foarte incantat ca respectul m'a purtat la ora 9 printre bobocii de la info. poate imi era dor de un amfiteatru cu 200 persoane, e si vina mea si a lor ca n'am avut parte prea des de o asemenea priveliste. nu sunt nici mai destepti nici mai prosti nici mai frumosi nici mai ... nimic, nimic, ei decat eram noi in 2005. doar ca noi eram in 2005 si 2005 era un an de aur, nu'i asa ilinca?

nu doar virusii sunt in aer, nu doar umiditatea... e si aerul de anul I pe care l'am inspirat timp de o ora. si a ramas ca influenta primordiala asupra creierului pentru urmatoarele ore, petrecute "la ore", cu devierea de rigoare. suntem sinceri. era o pizza imensa si era si ceva timp in cimitirul tineretii mele apoi. cu alex, cu vlad, eram si suntem foaaarte copii. si e atat de bine asa intr'o zi ca asta!

iar am mers. am mers mult, mai mult decat as fi vrut a priori sa merg. daca ar fi fost un itinerariu prestabilit, n'as fi acceptat niciodata, dar cum, popular vorbind [a revenit ironia] pofta vine mancand, am mers. si am mers. si s'au alterat amintiri, viitoare amintiri, imagini mentale si reprezentari ale oamenilor. ciocolata insa nu avea cum sa se altereze in atat de scurt timp.... doar am zis ceva de mancat mai devreme.

un taxi nu putea lipsi dintr'o asemenea zi. cum era sa lipseasca cea de'a doua sursa de gauri in buget din perioada de liceu? a doua dupa cimitir, desigur ... un taxi care m'a dus la drept pardon la teatru pardon la drept. la teatru, iar ma tin de glume proaste. doar ca era multa influenta de drept in jur. influenta eterogena si elitista, in nicio secunda deranjanta. obsesiile submersate s'au inaltat deasupra apei si teatrul a devenit colosseumul meu de analiza socio-psihologica, in care sute de tarani jucau un rol meschin dar [spre desobire de ceilalti, trebuie sa subliniez] foarte necesar. ador eterogenitatea si ma face sa ma simt bine. bine si superior, nicio noutate.

si acasa nu'i nimic. demult nu mai e nimic acasa. acasa nu e acasa, e ocasa. si i'am zis noapte buna palariei tale si am mai scris. si nu dezvolt tema ta cu anotimpurile fiindca pentru mine toamna nu e o realitate emotionala. e doar o tranzitie. iarna ma iubeste si ma va prinde pregatit. oricand pregatit pentru o zi ca aceasta.

De la musique que j'aime beaucoup comme d'hab.

N'étant pas musicienne pour un sous, et chanteuse encore moins (enfin sauf sous la douche, et dans ma voiture :-D) pourtant je vie la musique, c'est une passion, les gens écoutent des chansons, comme ça comme ci de rien n'était.

Moi ça n'est pas pareil, j'ai l'impression qu'avec chaque chanson je vie une histoire, ou que chaque chanson reprend un petit bout de ma vie par-ci par-là, un peu de mon état d'esprit...

Je suis une grande passionnée de musique...Normale pour une grande rêveuse, hypersensible et ultra-émotive :-D .

Ce soir J'ai donc choisi deux morceau  de "the cure"

Le premier : Close to me

Et le second : Boy's don't cry

Voila pour aujourd'hui, et comme on dis, demain est un autre jour :-D

Srsly?! Den är STOR.

Jämför med den som Coachführern ojade sig över:

Jo, tjena...

***

(ii) Vi fick kanelbullar på jobbet i fredags, jag mumsade i mig FEM.

***

(iii) Ett väldigt vackert engelskt ord: lullaby.

***

(iv) I fredags kväll ringde Der A-mann mig ifrån London. Syftet var att göra mig avundsjuk med lite Albion-porr men det var alldeles för härligt att höra hans anglofila namedroppande för att någon avundsjuka skulle få plats.

***

(v) Det tog 17 månader innan Lillross bjussade sin pappa på en golden shower värd namnet:

***

(vi) Angående uppdrag nummer tre i det här inlägget. Tre kort har kommit in så här långt. Jag behöver TVÅ TILL. Kom igen nu, i fredags var här 129 unika besökare så två till är inte oresonligt…TVÅ TILL! Pliiiiisch.

***

(vii) I veckan som gick plöjde jag Gary Numans katalog ifrån 1978 till 1985 (ja-a, Tubeway Army-monikern räknar jag in under Gary obviously). Dessutom har jag nu i helgen börjat knapra mig igenom The Cure-katalogen. Det senare initierades av detta inlägg hos Elisabeth. Katalogfrosserierna mynnar sannolikt ut i subjektiva best of-varianter vad det lider.

***

(viii) Ett väldigt vackert svenskt ord: infrasvärta (uppfunnet av BippoQueer).

***

(ix) I veckan som gick drabbades jag av pseudohematuri. Det låter ganska coolt & allvarligt men innebär bara att urinen färgas röd på ett odramatiskt sätt. Orsaken var lika oromantisk den & berodde på att jag hade gått loss på färska ugnsbakade rödbetor. Lärdom: urin klär verkligen inte i rött.

***

(x) Dirty Pretty Things har splittrats. COCK! >:[ ]

***

(xi) Vilket dravel bjöd på det här inlägget för ett tag sedan som jag nickade väldigt igenkännande åt. Jag bestämde mig för att dokumentera mitt nästa småhandlande, & ett tillfälle uppenbarade sig nyligen när jag & Lillross knatade iväg för att fylla på vällingförrådet…

^^^ klick für grossen version, ja?

…& förutom välling kom hem med:
(konsumtionstankeflödet i realtid)

* Välling
(Jahapp, det var det…behöver vi något mer?)

* Färdigskivad Edamer
(Nämen OJ! BARA 22% fett OCH i kortare mer hanterbar förpackning. Sweeeet!)

* Cotti Frutti, citron
(Mmmm, citron...men va’ f-n är Cotti Frutti? Mmmm, citron...)

* Stuvad spenat
(Oh! En ny sort! Vajert, sånt går alltid åt…)

* Halloumi
(Yeeaahh, baby! Kom & knulla munnen!)

* Skinkschnitzel
(Panera! (klapp-klapp-klapp) Panera! (klapp-klapp-klapp)…)

* Bearnaisesås
(Oh! STOOOR flaska! ÄNTLIGEN! Säkrast att testa för är den god så är det onekligen ett kap.)

* Yoghurt
(Behöver vi ens det? Det gör vi säkert.)

Och det här var ändå måttfullt jämfört med snittrundan. Är man hungrig eller småsugen när man småhandlar blir det utan problem uppåt två kassar (och en brioche).

***

(xii) Gjorde ett Bipolär Light-test som jag hittade hos BippoQueer. Testet finnes här.

Resultatet blev att jag sannolikt inte kommer att klassas som bipolär light (which was nice).

***

(xiii) Känner att en förkylning är på väg & för första gången testar jag på Echinagard. Än så länge har det hjälpt lika mycket som ett egettillverkat radband av Läkerol i röfven.

***

(xiv) Jag har funderat på att låta Kritikern & Nazi-Naseem texttolkningsbattla. I mitt huvud är det en jättekul idé.

***

(xv) Nu bloggkartefnaskar jag igen.

***

Jag kom hem alldeles nyss, efter en utekväll på stan.  Ja, jag menar alldeles nyss som i för 5 minuter sen. Alltså klockan 18.15.

Igår mötte jag upp Emelie och Amanda för att gå till Gay Straight 2 Hell, Göteborgs bästa klubb. Förutom att de har jäkligt bra DJs, perfekta lokaler och alltid får humöret på topp så bokade de denna kväll ett jävligt bra band - Kite såklart. No Shit.
Dock missade Amanda spelningen på grund utav en pojkvän som bestämt ville att hon skulle gå någon annanstans med honom.

Anyhow, kvällen startade med ett samtal från Kitte som snällt nog ville skriva upp mig på gästlistan så jag slapp betala. För betala tycker vi inte om.
Sedan, då jag hade väldigt mycket dötid över, så tog jag bussen till gymmet.
På en lördagkväll.
På en lördagkväll.
Innan festutgång.
Smart. Vemfan är så jävla överpretantiös att de ens kommer på en sådan idiotidé?

Efter gym, dusch och allt sånt där åkte jag in till stan och fann mina vänner.
Klubben var bra, det fanns lite för mycket sprit dock.
Och ljudteknikern borde ta livet av sig.
Spelningen var rent ut sagt förjävlig.
Nickos sång hördes inte utan det var endast effekterna som gick ut, vilket gjorde att det lät som om han låg fel i sången. Dessutom hördes knappt de ljuden heller så hans medverkan var rätt menlös.
Mycket synd att det skulle vara så illa när jag äntligen skulle visa för Emelie hur bra Kite är, fast hon ansträngde sig och kom fram till att jag antagligen har rätt.

Folk droppade sakta ut från klubben och in i den härliga stormen. Vid 5-6, då det verkar ha vart som värst väder, så begav jag mig till Jens lägenhet för att få sova ut ett tag. Fast det blev visserligen inte så länge vi fick sova eftersom vissa typer tyckte att man skulle spela på en synth så fort man upptäckt att alla har vaknat till, iallafall i en minut.
Så Kitte, Jens, Jenny, Nicko, Lelo och jag flamsade runt i lägenheten i timtal med att plinka på musik och planera hur vi lättast och snabbast tar oss till Rostock.

Och är man i Magdeburg så är det ju faktiskt inte så långt till Berlin.

Sen dödade Jens The Cures låt "Cut Here" iochmed att påpeka för oss att den har samma slinga som Vi I Femman. Efter en genomlyssning så var det självklart. Inte ens den minsta skillnad.
Dock har vi stora problem med att avgöra huruvida det är Vi I Femman som är indienördar eller om Robert Smith sitter klistrad vid TV:n såfort Vi I Femman visas.

Min, visserligen mycket korta, vistelse i fängelse fick mig att fundera på fängelsestraffen och vad de gör med människor. Brottslingarna får genom fängelsesystemet extremt svårt att hitta tillbaka till ett normalt liv, istället permanentas en identitet som kriminell. Att arbeta i brottsindustrin är slitsamt, riskfyllt, medför ofta en tidig död, och mycket lidande för tredje part. När det gäller psykiskt sjuka och även personlighetstörda individer verkar fängelsestraff som en ännu sämre åtgärd. För min del tror jag inte att getknullandet ute i landet varken kommer att öka eller minska av att kriminaliseras, orsakerna till det lär vara av psykologisk art.

I min ungdom träffade jag en hel del djurrättsaktivister. Och visst kunde jag känna förståelse för deras kamp mot lidandet djuren utsätts för när de betraktas enbart som som produkter i en industri. Att de till exempel tvingas leva hela liv i trånga burar, transporteras levande över kontinenten, dödas på ett löpande band och så vidare. Men djurrättsaktivisterna berättade också mycket för mig som jag inte kunde smälta. Som att djur har exakt samma värde som människor, och att det finns något som kallas artism, en sorts rasism som människor utövar mot djur. Med detta resonemang kunde de jämföra ihjälgasning av kycklingar med nazistiska människoutrotningsläger, eller älgjakt med dödspatruller som skjuter gatubarn.

Men om vi tänker oss att det verkligen skulle förhålla sig så att djur har exakt samma värde och rättigheter som människor. Ska vi inte då kunna ställa åtminstone basic krav på deras uppförande mot varandra också? Måste vi då inte även ingripa när ett djur begår ett sexuellt övergrepp mot ett annat? Och tro mig, det är vanligt!

Naturligtvis utövar djuren sinsemellan mycket frivilligt heterosex, homosex samt även gruppsex. Men det är också vanligt förekommande med våldtäkter. Dock är våldtäkterna inte mycket att tala om, när man börjar titta på de rent barbariska sedvänjor många arter praktiserar regelmässigt. Jag läste om en del av dessa i en fascinerande artikel i Illustrerad Vetenskap för några år sedan, som jag tyvärr inte lyckats återfinna någon länk till på nätet. Men alla fakta här är tagna från den.

Hos så gott som alla spindelarter äter honan upp hanen i samband med samlaget. Svarta änkornas manliga partners är vänliga nog att servera sig själva genom att hoppa in i munnen på honan när hon fått vad hon behövt sexuellt. Andra spindelarters hanar är inte lika masochistiska, men de vill gärna komma till. En del tar med någon insekt i present till honan, så hon kan knapra på den under samlaget, men när presenten börjar bli uppäten måste han skynda sig undan. Andra spindelhanar neutraliserar tillfälligt honan genom att binda upp henne med trådar under samlaget, men också de måste skynda sig att komma innan honan sliter sig. Dessa praktiker har gjort spindlar till symboler för kvinnors farliga sexualitet bland många män som fruktar kvinnor. JRR Tolkien framställer Spindelmodern i sin grotta (en klassisk symbol för vaginan) som ett ursprungligt och blint Ont, äldre än både industrialismen och kommunismen. Så heter också hans stora trilogi Ringens brödraskap, och behandlar den ofarliga, idealistiska och muntert kamratliga kärleken mellan män.

Men djur kan å andra sidan också vara riktiga mansgrisar. Sjölejonen är inte kända för att tänka på sin vikt, men hanarna blir oftast tyngre än honorna och kan gå loss på flera ton. Ändå insisterar gubbarna på missionären och resultatet blir att både en och annan sjölejonstant kvävs eller krossas under akten.

Många fjärilar ser nog så oskyldiga ut, och om man inte visste det skulle man aldrig misstänka att de är en bunt pedofiler hela gänget. Hanarna vill säga. Honorna våldtas av ivriga hanar redan som larver, genom puppans skal. Detta får den fruktansvärda konsekvensen för den enskilda honlarven att hon aldrig ens hinner utvecklas till fjäril och således aldrig får se dagens ljus. Hon blir på smällen, lägger ägg och dör som puppa.

Å andra sidan är inte alla djur svin (om man kan tillåta sig detta artistiska uttryck?). Faktiskt blir man ganska avundsjuk på vissa när det gäller både livsinställning och uthållighet. Ta till exempel de vandrande pinnarna, som kan hålla på med ett och samma samlag i ett par månader och faktiskt upp till ett halvår. I Illustrerad Vetenskap fick man se ett oblygt par, där det dock stod i bildtexten att de avbrutit sig redan efter två månander, eftersom damen råkat bli biten av en spindel.

Jag tycker det passar bra att avrunda denna lilla inblick i djurens tolkning av djursex med en låt. Lullaby med The Cure, också känd som Spiderman. En låt som är väldigt queer, inte bara för att det handlar om sex mellan en människa och en spindel. Dessutom är det ju faktiskt en manlig spindel som äter sitt hjälplösa men villiga offer, något som i princip vore otänkbart spindlar emellan. Denna låt var en populär ha-sex-låt under tidigt 90-tal. Och jag tycker om den för att jag älskar spindlar. Men inte på DET sättet!

I tried to find a good review, but I haven't come across much of any. Therefore, you'll have to make do with my own rather scattered thoughts on the album:

The album starts off with a kind of auditory tribute to the deservedly famous "Love Will Tear Us Apart," with their own take, entitled "Flowers and Fire." And that's not a bad thing. In my mind, these ex-Oi Oi Oi types pushed what Joy Division was doing into new areas. You'll hear echoes of "Love..." throughout the album, especially in "Into the Daylight." But what makes Blitz's sophomore effort stand out is the ways they differ: though the goth and eurodance overtones are there, there's also a intense dedication to a more ambient, Eno-esque fuzz soundscapes, resulting in a kind of ur-shoegaze. So what comes across is a more contemplative sound, one where the vocals take a backseat to the guitar lines, leaving you awash in a kind of glittering, alien sea of distortion. You can definitely imagine My Bloody Valentine sitting around listening to this album. Then there are simple rockers that somehow channel that into a weird, beer-hall type chanting, like on "White Man," which are hauntingly incantatory. The entire album has a kind of classic science-fiction vibe, like the kind of music you'd get wandering through a Asimovian landscape, or the dystopian cities conjured up out of Gibson's Neuromancer.

Anyway, that's a shitty review, but you get the general sense of it, I hope. 

Link's in the comments section. As ever, these are just links I find, so RIAA, 'tain't my fault.

Setlist :

Setlist :