Läste förra veckan George Steiners ymniga meditation om skapandet i Grammars of creation. Det är verkligen en fyllig bok som flödar över åt alla håll och kräver flera omläsningar. Centralt i Steiners bok är försöket att klargöra skillnaderna mellan ”creation” och ”invention”. För en svensk läsare kan skillnaden kännas trivial. ”Invention” på svenska, uppfinning, har en direkt och tydlig koppling till latinets invenire som bokstavligen betyder ”att finna”. Uppfinningen är något man finner, upptäcker, snubblar över, inte något som skapas ur ett ingenting. Skapandet, till skillnad från uppfinnandet, är en mer komplicerad historia. Ett något ur ett inget. Hur kan det komma sig? En given utgångspunkt i undersökningen är skapelsemyterna, hur Gud skapade från intet. Hur gick det till? Och efter skapelse, efter början, går det att skapa igen? ”We have no more beginnings” inleder Steiner sin bok (s. 2). En premiss för skapelsen är Guds solitud. Gud skapade och sedan upptäckte vi världen. Gud skapar och vi uppfinner. Vi skapar inte därför att vi inte är ensamma. Det där något-ur-intet finns redan och allt vi kan göra är att upptäcka det och ge det form. Nyskapande, uppkomsten av nytt innehåll, som vi ser spår av i historien, har alltid varit en akt i ensamhet. Vi har sett dem dra sig undan i solitud, avskärmat sig från omvärlden, från dess föreställningar och värderingar. De har tagit död på sig själva för att ur ex nihilo skapa en ny början. Skapandets premiss har varit en sorts sträng ateism som ödelagt allting och i den tomma öknen imiterar de Gud.

Steiners första definition av skapande lyder: ”that which is enacted freedom and which includes and expresses in its incarnation the presence of what is absent from it or of what could be radically other.” (s. 131, Steiners kursivering) Definitionens första aspekt, friheten, är uppenbart självklar eftersom skaparen är ensam; nödvändighet skulle implicera existensen av något annat än skaparen, alltså att det redan fanns ett något och en början. Den andra aspekten, att frånvaron är närvarande i, eller annorlunda uttryckt att döden, ändligheten, är en del av det skapta säger oss något väsentligt (så väsentligt att det tycks banalt och därför lätt förbises) nämligen att början också har ett slut. Är inte ”Slutet” högst närvarande i den tid vi lever i? Kalla det Historiens slut, den yttersta tiden, eller vad man vill. Frånvaron av något autentiskt nytt och den allomfattande känslan av att ha nått vägens ände kommer tillsammans. Steiner talar mycket om ”the eclipse of the messianic” när han talar om vår tid. Är det här slutet? Känslan jag får, och jag tror inte att jag är ensam om det, är att det här är slutet, bara inte riktigt riktigt än. Inte slutet av slutet, kanske i mitten. Behöver vi nå ett definitivt slut innan vi kan skönja en ny början? När vet vi i så fall att det verkligen är över?

Men det var inte riktigt allt. Transistorer och fiberoptiska kablar ställer till det för skapandet. Uppfinnandet har ”kommit ikapp” skapandet. Om skillnaderna mellan skapande och uppfinnande var svåra att dra tidigare är de omöjliga nu. Det behövs en fullständigt ”ny” förståelse av skapandet (är inte det en ypperligt trevlig uppgift!). Det kan tänkas att en sådan ny förståelse inte är något vi uppfinner utan skapar, kanske inte ens medvetet utan något vi upptäcker (uppfinner!) i efterhand. Kommer osökt att tänka på Deleuze och Guattaris tankar kring form och innehåll (eller uttryck och materia) i Nomadologin. De talar om nomadens materia som en ”bärare av singulariteter”, vilket inte ligger långt ifrån Steiners definition av skapande. De reserverar begreppet haeccitet för den sortens singulariteter som inte är knutna till en förbestämd substans.

Vi vet såklart att inte ens genier som Shakespeare eller Dante skapade ex nihilo. De skapande litteratörerna och poeterna skapar på ett sätt mot språket, de brottas med språket och försöker bryta sig ur dess strukturer. Skapandet är samtidigt ett förstörande. Språket är viktigt att förstå i det här sammanhanget eftersom hur avskild en poet, författare eller tänkare än är kommer den inte undan språket. (Det är annorlunda för t.ex. en matematiker eller musiker, men det är ett annat inlägg.) Till vilken grad bidrar deltagarkultur i denna av/skapelseprocess, och i vilken grad håller det oss kvar i solförmörkelsen? Utan att fördömda deltagande måste vi fråga oss hur formerandet av homogena kollektiviteter kan motarbetas. Hur skillnad kan inskjutas i konforma strukturer (språkliga, sociala, etc). Det finns ett behov av heterogena avstickare som opererar i periferin. Kort sagt: det finns ett behov av ensamhet. Det finns behov av singulära, ensamma uttryck. En messianism finns i den ensamheten. ”A dread of solitude, an incapacity to experience it productively, haunts the young.” (s. 317) Jag ser det som en stor utmaning, ett verkligt problem utan klara svar. Kanske den stora utmaningen för vår generation. Jag tar i, men tror uppriktigt på att problematiken sträcker sig långt utöver konstnärligt skapande och in på områden som kommunikation och politik bland annat. ”In sum: it is difficult to make out where in cyberspace, under what license, solitude and privacy will find breathing-space.” (s. 318)

El llibre sorprèn d’entrada tant pel títol com per la seva desafortunada portada. Una portada que fa pensar més en un llibre d’autoajuda, de parapsicologia o de curset per a principiants que no pas en una obra literària. Potser per això l’editor ha cregut que era indispensable afegir-hi una rúbrica en negreta a la mateixa portada, indicant-hi que es tracta d’una novel·la.

Tanmateix, si hom fa l’esforç de superar aquesta aversió inicial, comprovarà que aquest desencert pel que al disseny es refereix no fa en absolut justícia a l’obra. Sota la seva aparença modesta, amb un text mínim, quasi minimalista, ens ofereix un més que acurat retrat de les relacions entre una mare d’uns quaranta anys i la seva filla de disset.

Una relació, com no podia ésser d’altra manera, difícil. Tempestuosa, en ocasions. Com totes les que es produeixen en una edat tan conflictiva com la de l’adolescència i la joventut.

Amb tot, el tret distintiu que defineix i confereix el seu valor a la novel·la no és tant l’enfocament de l’eterna oposició entre mares i filles, sinó un el tema de base que hi subjau. Tema que pot ésser és el que de manera més perfecta defineix el inici d’aquest nostre segle XXI: la incomunicació. Una incomunicació causada per una societat que pateix els estralls de la explosiva combinació del individualisme més exacerbat amb la tecnificació. Una societat moderna que tendeix a aïllar-nos cada vegada més, a convertir-nos a tots plegats en nàufrags...

Precisament per aquest motiu, trobo més que encertat l’estil que ha decidit fer servir l’autora per a presentar-nos la seva novel·la. Si el segle XIX el gènere epistolar era el més escaient per a descriure una societat que començava a obrir-se i posar en contacte classes que secularment separades, calia cercar un gènere adient per a la nova societat de l’aïllament.

Pot pensar-se que hauria estat una bona idea recórrer a una novel·la basada en el creuament de converses de Messenger o de programes similars. Amb tot, a despit de que comporten la separació dels que l’usen, no deixen de dur a terme una comunicació, una comunicació simultània, encara que sigui entre persones absents. Fins i tot tractant-se de persones que no es coneixen.

Per a plasmar la societat de la incomunicació, cap idea millor que la de recórrer a l’ús de les notes creuades que es van deixant mare i filla a la porta de la nevera.

Tot i que, de bell antuvi, pugui semblar que no es tracta més que d’un recurs fàcil, poc elaborat que facilita la feina de l’autora, entenc que esdevé el pilar sobre el que se sustenta l’obra: en no poder-se veure quasi mai, ni poder parlar de tot allò que els importa o els hi succeeix, a mare i filla no els resta altre remei que anant intercanviant sintètiques notes que subjecten a la porta de la nevera...

No sóc capaç d’imaginar un símbol més encertat de la incomunicació, del isolament, del naufragi de les relacions entre mare i filla!

A més a més, allò que en un principi pot fer pensar que li ha simplificat la feina a l’autora, en fer ús d’escarides notes que es van deixant, sense descripció ni introducció de cap mena, denota, en una segona lectura, el gran esforç de síntesi, de precisió i de contenció necessària per tal d’aconseguir explicar la història només a través d’aquestes menudes peces. Peces que han d’assolir el complicadíssim objectiu de fer de fil conductor de la història sense trair la seva condició de seguir essent creïbles com a notes deixades en una nevera.

En qualsevol cal, consideracions d’estil – i interpretacions literàries personals a banda – entenc que es tracta d’un gran llibre. O, si se’m permet, un petit gran llibre, que ens ofereix un argument directe, cru, sense concessions, però, ensems, curull d’emotivitat i de vida. Un d’aquells llibres que mereix ésser salvat del permanent diluvi editorial de cada any.

dimecres, 6 d’agost del 2008

http://www.racodelaparaula.com/

PS: Com sempre, convido al lector a que llegeixi l’obra i en faci arribar els seus comentaris. Tots seran benvinguts. Ben segur que enriquiran – i milloraran – la meva opinió sobre l’obra. Mercès d’avançada.

Aquesta setmana ha estat tristament marcada pel color fosc. També al blog. Fent un símil fotogràfic, tant a les lletres com a una fotografia, també pot quedar plasmada la imatge que capta l’objectiu al paper.

Trobo a faltar la teves abraçades...

Al cuerpo lo arrastraban sin prejuicios. Se escuchaban las hojas chirriando sobre los adoquines y los pasos distantes del ejecutor. Una melodía perdida en el olvido y su muerte.

Palabras que ya se repitieron y hoy vuelven a ser al mismo tiempo que se acaba con una existencia. Poco a poco todo desaparece, el gris cemento queda desprotegido y su soberbia reducida al desprecio.

]]> http://jaumemurillo.wordpress.com/2007/11/01/solitud/ Wed, 31 Oct 2007 22:04:30 +0000 jaumemurillo http://jaumemurillo.ca.wordpress.com/2007/11/01/solitud/ Profitosa solitud, amarga quan no es vol tenir,

sinceritat llavorada amb l'assossec,

cisellada a cops de benaurances

i abillada amb brisa suau de silenci,

o amb el gemec del vent quan fibla;

el món no és per a ésser entre dos,

sinó amb tots a la vegada,

la Història ho repeteix a hores d'ara,

ja que curt és l'amor i llarg l'oblit,

aquest oblit és el del món.

(1984)

Aprofitant que ens surten els que viuen sols, m'agradaria comentar aquest sentiment que també en les estadístiques ocupa un lloc prominent: La solitud. Solitud física, però essencialment la moral, la espíritual. El estar sol. Més encara, el sentir-se sol o sola. diuen en castellà "el buey suelto bien se lame". I potser es veritat. Sens dubte a la vida hi ha molts moments en que es precís sentir-te sol. Per pensar, per concentrar-te en algun projecte o idea que portes al cap. Quant ha madurat el projecte necessita expliar-lo a algú. Inclòs a mig fer, necessitarà en algun que altre moment comentar possibles aspectes del mateix, per tal de sentir-se segur en el camí que segueix.

*****************************************************
Descarrega’t el llibre sencer en format pdf
*****************************************************

* * *

På morgonen på jobbet efter att jag kört igång varmkörningen går jag ut i mörkret och tystnaden, helt ensam på avdelningen, och tar ett bloss. Ensligt men tyst och rofyllt på ett sätt. Det är den rätta sinnestillvaron för den inre resan. Utan ångest, rädsla eller förtvivlan. En rätt sorts allvar. Med varken hämnd- eller vinningslystan. Bara du, ensam med dig själv. Det är här vi kan mötas, förutsättningslöst, jämlikt som fria andar, befriade från kritik och påstridighet.

* * *

Han beskriver det som en sjuklig isolation när han ensam och plågad av bland annat tarminflammation 1887 i Sils-Maria författar ett företal till den nio år äldre Mänskligt, alltförmänskligt. "Ensamblivandets köld" och ångest är, menar han, följden av en djupgående misstänksamhet mot världen.

När fria andar som Nietzsche träder fram utpekas de antingen som galna eller farliga. De stöts ut och den naturliga reaktionen blir att försöka "gömma sig". Den friska luften i alpbyn Sils-Maria hjälper honom att uppfinna sina fria andar för att han ska kunna stå ut med ensamheten. Han behöver dem för att "prata strunt och skratta med", för att förbli på gott humör.

Ensamhet och gemenskap. Mörker och ljus. Höst och vår. Sjukhet och friskhet. Det här dynamiska spelet är alltid närvarande och får i företalet dessutom en slags historisk dimension. Om Nietzsche i Sils-Maria var vad Jünger skulle kalla en Waldganger var han det i väntan på den “stora lösgörelse” som likt ett “plötsligt jordskalv” skulle öppna för ankomsten av den kommande gemenskapen av fria andar. Den sjukliga isoleringen leder till mognad och hälsa, “detta överflöd som ger en fri ande det farliga privilegiet att få leva på försök” — ett tillstånd där man inte bekymrar sig om ting som inte angår en. Waldgangern blir anark. “Skillnaden ligger i att stigmannen har trängts ut ur samhället; anarken har däremot trängt ut samhället ur sig själv.” (Eumeswil, s. 145) Det blir Nietzsches livsuppgift att bereda vägen för dessa fria andar, att anropa den kommande gemenskapen:

“Jag ser dem redan komma, långsamt, långsamt; och kanske gör jag något för att påskynda deras ankomst om jag i förväg beskriver under vilka skickelser jag ser dem uppstå, på vilka vägar jag redan ser dem komma? — — (s. 14-15)

Har den stora lösgörelsen redan börjat? Den kanske inte kom plötsligt som ett jordskalv som Nietzsche trodde, utan smygande. Eller så kom den plötsligt, bara att vi unga själar som är barn av denna tid ännu inte förstått dess implikationer — Nietzsche skriver själv att “den unga själen förstår själv inte vad som sker”.

Nietzsche menar att den fria anden börjar få upp ögonen för det nära för att han har varit utom sig själv. Det rör sig inte om någon exstatisk kommunion där vi förlorar oss i något större. Den kommande gemenskapen är en helt annan sorts gemenskap än den vi känt tidigare; en gemenskap där tillhörandet inte tillskrivs någon stor berättelse eller ett arbete (oeuvre). I denna gemenskap är ensamheten ständigt närvarande. Det som gäller kanske är hur vi ska förstå den nya ensamheten, för “vem vet i dag vad ensamhet vill säga?”

* * *

Uppe hela natten, kan inte sluta lyssna på the trane. Personligen har Coltranes A love supreme musikaliskt uttryckt denna inre erfarenhet, den befolkade ensamheten. Det är inte en slump att musiken ger de affekter som väcker dessa känslor. Albumet är uttalat andligt och ska representera den personliga, inre resan. Coltrane studerade bland annat sufism på uppmaning av sin bassist. Och som en vän uppmärksamt noterade: låter inte “a love supreme”-mantrat i Acknowledgement stundtals väldigt likt “Allah supreme”?

* * *

Nietzsche kände ett behov av att uppfinna sina fria andar, men Deleuze & Guattari påpekar i Nomadologin att den privata tänkarens ensamhet redan är en "extremt befolkad ensamhet". Mot-tänkandet (den djupa misstänksamheten) "vittnar" förvisso om en "absolut ensamhet" men "knyter ett band till ett kommande folk, som åkallar och väntar på detta folk". D&G varnar därför om att betona interioriteten då det handlar om "det yttres tänkande". Anropan finns i själva tänkandet, i det misstänksamma, problematiska (problem i motsats till teorem) tänkandet som är framkastande; en projektion. Grekiska problema kommer från verbet proballa, »kasta fram«. Den problematiska ansatsen som anropan av den kommande gemenskapen (”jag ser dom redan komma…”).

* * *

"Och allvarligt talat: det är en grundlig kur mot all pessimism (gamla idealisters och lögnhalsars kraftskada som bekant) att bli sjuk på dessa fria andars vis, att ett bra tag förbli sjuk och sedan, ännu längre, allt längre, bli frisk, jag menar "friskare". Det ligger klokhet, levnadsvisdom i att länge ordinera sig även hälsa blott i småportioner." (s. 18)

Philosophia perennis säger något om sanningen. Man talar om sophia perennis, "en oförgänglig kunskap om sanningen sådan den är." Sanningen — kärleken — är absolut, transcendent, tidlös. Den perenniala (?) kunskapen försöker inte bara påvisa detta rent metafysiskt utan även i det innersta av all världshistoriens autentiska religioner.

Vi har i den traditionella skolan å ena sidan själva visdomen, kunskapen om sanningen, och å andra sidan traditionen som ska förmedla och anvisa vägen till just denna kunskap. Traditionen är det "nådeflöde" som med myterna — pågrund av deras funktion som initiatorisk kunskap — öppnar upp för "möjligheten till delaktighet i det gudomliga genom myternas sakrala symbolik".

Sanning och myt. I det judisk-kristna perspektivet står myten tvärtom i motsats till sanningen. Hur är det här möjligt? En Armstrong eller en Eliade tycks fokusera på myternas förmedlande av något tidlöst, medans en Benjamin eller en Girard fokuserar på mytens budskap och funktion. Emellertid verkar det som att det judisk-kristna revolterar mot det grekiska mythos, medans traditionalisternas blick sträcker sig längre tillbaka. Har vi en motsättning här?

Myten är också det som binder samman gemenskap. Det är berättelserna som vi samlas kring och ger oss en samhörighet eftersom vi lyssnar till samma berättelse. "Erinringen av Gud" är emellertid en solitär erfarenhet. "Ögonblickets son", eller undantagsmänniskan, är den som fallit ur all gemenskap. Han är i strid med hela tillvaron. Traditionen handlar inte om en nostalgi för det förflutna utan om den tidlösa sanningen, men när traditionen är myternas tradition uppstår en spänning. Traditionen får en tyngd som i värsta fall hindrar den Högsta Identiteten.

Hemligheten: Undergången är här, men som hemlighet. Eskatologin är världens hemlighet. Vad betyder det här? Det är politikens förintelse, laglösheten. Eskatologin "upplåter ett utrymme som underminerar varje stat och vän-fienderelation"; kärleksbudet är det eskatologiska bidandet och avkallet.

Politik: Distinktionen mellan vän och fiende definierar det politiska. Kärleksbudet förintar politiken.

Ressentiment: Det förefaller för mig som att kärleksbudet och övervinnandet av ressentimentet är ett och samma undandragande från politiken och världen med dess "reaktiva och identitära slavlogik".

Kärlek: Eller är kärleksbudet mer radikalt än så? Om övervinnandet av ressentimentet blott är avkastandet av förbittringens och den reaktiva slavmoralens ok — är kärleksbudet något mer?

Bidande/avkall: Vad betyder det här: bidande och avkall? Är det att leva som om denna värld inte bekommer en? Som om man inte vore av denna värld?

Utsida: Inte av denna värld. Det finns en sorts suveränitet i oviljan, vägran, oförmågan att "identifiera sig själv genom andra, genom vänner och fiender". Stirners Egoist spökar här; egoisten som slängt av sig alla spöken och ser den andre i sig själv, som upptäcker att egot pekar ut, mot utsidan, "mot det som inte hör livet till."

Exempel: "Cavefors skär ut en bit tillvaro av världen för att exemplifiera ett liv som är i men inte av världen. Ett liv där mening inte längre kan fästas vid fakta emedan vitt endast är vitt och svart svart, varken överlägset eller underlägset – oförmöget att sammanjämkas, jämföras eller värderas. Men paradoxalt nog alltid bestämt att beblandas; gränser förlorar sin relevans emedan det betydelsefulla är det egna och den legio av roller som egenheten omfattar."

Disciplin: Cavefors utvecklar en genuin självdisciplin för att hålla denna naturkraft på stången. "Detta ger honom styrka för själv och kropp att tåla påfrestningarna när kåthet och längtan driver Jaco och honom till excesser och njutningar."

Måttlös: Inte hämningslös, dekadent. "Det är inte så att den måttlöse är ovetande om lagen, inte heller är det så att han eller hon blott ställer sig mot den; det är snarare så att den måttlöse helt och håller misskänner den". (Virno)

Makten: "Anarken vill sig själv." Anarken lösgör sig från det identitära spelet. Vändningen riktar sig bort från makten och motståndet (för även "opposition är samarbete") — mot det yttre, utsidan.

Stil: Hos Jünger finner vi — hitom demarkationslinjen i hans ouvre — "jakten på en stil som pekade bortom gestalternas immanens emedan stilen vittnade om en större strukturell plan än gestalens." Det rör sig om en stil som står i anslutning till en yttre dimension, "ett fält av ren exterioritet" (Deleuze) ”som om och om igen tränger sig fram ur den sega historiska massan upp mot ytan”. Stilen, en slags projektuell krigsmaskin.

Gemenskap: Bidandets ena sida, avkallet från "en värld som jag 'i sista hand' inte tar på allvar", och dess andra sida, kärlekens något-mer — hur ska vi förstå, och anropa, denna paradoxala och till synes omöjliga anarkernas gemenskap?

Volia parlar una mica sobre Jennifer Gobierno, de Max Barry, però el mestre Blackonion se m'ha avançat i no crec que pugui dir res que no hagi dit ell. Tal vegada que el culpable d'haver llegit aquesta novel·la ha estat ell, que me la va explicar exactament igual que ho fa al seu bloc:

Es una historia situada en un futuro próximo en el que los individuos tienen como apellido el nombre de la empresa para la que trabajan. Si no tienes apellido no tienes seguridad social, ni dinero, ni casa, ni nada. No eres nadie. Se trata de una sociedad en la que las unicas leyes son las del capitalismo salvaje, y en la que, más que nunca, el hombre es un lobo para el hombre.

La trama es absolutamente disparatada: un hombre llamado Jack Nike es engañado por sus jefes John Nike y John Nike para firmar un contrato en blanco para el departamento de Marketing. El contrato obliga a Hack a matar a diez personas como parte de una campaña de promoción. Si no cumple el contrato irá a la carcel, pero si lo cumple lo acusarán de asesinato. Asustado, acude a la policia, que se ofrece a hacer el trabajo por él, a cambio de un precio.... y sólo llevamos tres páginas del libro.

[Blackonion. Jennifer Gobierno, de Max Barry (edición especial). En The Daily Black Cebolleta [en línia]. 17 gener 2006. Disponible a: enllaç a la nota]

I és tal com diu en Blackonion, una paròdia d'aquelles que en un moment donat et fa reaccionar i pensar sí, tota la paròdia que tu vulguis, però déu n'hi do com s'assembla al món actual. I per acabar-ho d'adobar arribar a la frase del general Li ARN —que vaig copiar al bloc fa uns dies— poc després de l'arenga del tinent general Mena Aguado. En fi, que si teniu ganes de llegir una novel·la de ciència-ficció ben escrita, absorbent i torbadora, busqueu Jennifer Gobierno, de Max Barry.

Max Barry. Jennifer Gobierno. Tr. M. Carmen África Vidal i Anne Barr. Salamanca: Tropismos, 2005. 323 p. ISBN 84-96454-26-6.

Solitud, de Víctor Català

I la torna. Com que aquesta Sala de lectura ha quedat una mica esquifida, recupero la nota que vaig escriure l'any passat després de llegir Solitud, de Víctor Català, i que no vaig arribar a posar al bloc. Hauria de canviar-li els temps verbals, però com que em fa mandra, la copio tal com la vaig escriure:

He llegit Solitud. El centenari és una excusa com qualsevol altra per tornar a intentar llegir aquesta novel·la, de la qual mai no havia aconseguit anar més enllà d'aquesta frase: «Passat Ridorta havien atrapat un carro que feia la mateixa via que ells, i en Matias, amb ganes d'estalviar el delit, preguntà al carreter si els volia dur fins a les collades de la muntanya.»

Sí, trist: és la primera frase de la novel·la, i mai no havia pogut superar-la. Potser és que no havia arribat el moment o potser és que em revoltava contra l'obligatorietat de llegir una novel·la qualsevol només perquè «s'hagi» de llegir. Aquesta vegada, tanmateix, he pogut acompanyar la Mila i el Matias muntanya amunt, fins a l'ermita, i quedar-me amb ells; acompanyar la Mila en la seva evolució dalt de la muntanya, amb el bondadós i gens ingenu Pastor, el fluix d'en Matias i l'Ànima, que hauria estat més encertat batejar-lo com a «malànima». I sobretot la presència inevitable i aclaparadora de la natura, una natura magnífica i implacable que tan bé van reflectir els escriptors modernistes.

És difícil parlar d'una novel·la sobre la qual ja s'ha dit tot o gairebé tot. I tampoc no pretenc dir res d'original. I espero que ningú no es prengui malament el comentari següent: l'estranyesa que he sentit davant el llenguatge de la novel·la, un llenguatge al qual ja no estic acostumat. Però ha valgut la pena fer l'esforç.

Víctor Català. Solitud. Barcelona: Edicions 62, 1979. 218 p. Les Millors Obres de la Literatura Catalana; 218. ISBN 84-297-1546-0.

Technorati tags: llibres, Max Barry, Jennifer Gobierno, Víctor Català, Solitud