Längre fram på kvällen hade fadern ropat Sigurd till sig. Han hade ställt honom mellan sina knän och börjat tala med honom om tattarna. »Kom ihåg vad jag säger dig,» hade han sagt, »och glöm det aldrig! Du ska akta dig för att ha något att göra med tattare, för de är inte som vi andra, och de blir aldrig som vi. De har något vilt i sig, så att de inte kan förmå sig att bli boende under tak, utan jämt ska de stryka omkring på landsvägen.

Sedan Sigurds far dött gifter modern om sig med en tattare. Och mycket riktigt låter denne gården förfalla, medan han slarvar omkring på vägarna och stjäl. I slutet är Sigurd tillbaka på sin fädernegård, och försöker arbeta upp den igen.

»Han visste detta med märgeln, han visste det hela tiden!» tänkte Sigurd. »Och han valde att dra omkring som en tiggare framför att stanna hemma och arbeta och göra oss alla rika!» Men denna tanke väckte inte hat eller bitterhet hos honom, utan bara ett stort medlidande. Han förstod, att tattarn inte hade kunnat tänka eller handla, som han borde ha handlat. Han var av en annan art, och han måste leva så, som hans art bjöd honom.

Förskräckligt, eller hur? Vilka fördomar...

Frågan är då hur man ska bedöma nyheten om en "otrohetsgen". Forskare vid Karolinska institutet har hittat en genvariant som korrelerar med äktenskapskriser och partnerbyte. Kort sagt, en gen som gör bäraren benägen att bryta upp och slarva runt, istället för att stanna och arbeta. Same same but different... ja, vi har ju släppt detdär med rätt och fel sedan Lagerlöfs dagar, så vi kallar inte slarvpellarna för "dåliga människor" längre. Men annars?

Predikaren hade rätt. Det finns inget nytt under solen.

Dessutom fuskar jag med två författare på L, eftersom Doris Lessing är min högt älskade husgudinna som följt med mig genom åren sen kanske 20-årsåldern och som jag dessutom träffat, medan Selma Lagerlöf var min mormors stora favorit som hon identifierade sig stenhårt med (låghalt lärarinna, med födelsedag 20 november). Jag kan helt enkelt inte välja mellan dem, det känns som ett personligt svek.

Bok: Lord Peters smekmånad av Dorothy L Sayers. Minst fem omläsningar, och Kamratfesten har jag läst ännu fler gånger.

Karaktär: Luna Lovegood.

På O är Joyce Carol Oates svår att gå förbi, även om den senaste jag läste var - det går inte att säga dålig för hon är aldrig dålig, men vissa tycker jag bara hjärtligt illa om. Å andra sidan har hon skrivit underbara böcker, så det måste bli hon. Bubblare: George Orwell.

Karaktär: Orm i Frans G Bengtssons Röde Orm. En härlig skröna som jag läste som barn och sen igen för några år sen när den kom på pocket.

Bok: Ord med historia är kul att bläddra i.

Après un début de saison amer, les jours passent, faisant place nette à de nouvelles aventures.
Si les commentaires laissés début juillet sur le livre d'or du phare me laissaient perplexe, je rencontre depuis quelques semaines des visiteurs de plus en plus enthousiastes, avec jeudi, une surprise des plus agréables...

Elles étaient venues à deux. Charmantes et souriantes.
Leur passage m'aura laissé (je m'en réjouis personnellement bien que l'hommage soit rendu au phare et non à son humble gardienne de passage...) un très beau souvenir.
Voici comment je découvrais un très joli dessin, effectué sur un support des plus modestes et surtout avec des outils plus que douteux.

Ce charmant dessin vient couronner un sentiment de contentement très agréable... D'autant plus depuis que les enfants du quartier viennent chacun à leur tour (en bande ou seuls) frapper à la porte de ce phare perdu en pleine terre.
Douce récompense que j'expose ainsi clairement aujourd'hui.

Mesdames, anonymes illustratrices, si vous passez un jour en ces lieux vous pourrez voir ô combien votre contibution sur le livre d'or m'aura enchantée.

Et pour rester sur une note de bien jolies choses, cette semaine je faisais l'acquisition de deux ouvrages tant attendus... qui me ravissent au plus haut point.

Il s'agit du recueil de nouvelles Les Liens invisibles, par la grande prêtresse de la littérature suédoise Selma Lagerlöf... et du dernier roman traduit en français du norvégien Nicolaj Frobenius Je est ailleurs... Tous deux parus chez Actes Sud dans de très belles éditions.
Des acquisitions que j'ai dû me résoudre à entreprendre d'occasion, mais que je ne regrette absolument pas... surtout que je ne me lasse de contempler depuis quelques jours la couverture du premier...

Une illustration que nous devons à John William Godward, dont la peinture m'a toujours enchantée.

Je vous quitte en vous souhaitant...

...de très jolies choses.

 Alster

Vi besökte först Alsters herrgård. Där föddes Gustaf Fröding. Han omyndigförklarades år 1900 vid 40 års ålder. Söp och skänkte bort sitt farsarv på 17 000, en nätt liten summa, idag motsvarande en miljon.

 Gustafs glasögon

 Gustafs dödsmask

Gustafs syster - "Ynglingen" Hedda, den första kvinnliga studenten på dåvarande Handelsinstitutet i Göteborg (systern Mathilda drev gods och jagade, systern Cecilia tog hand om honom)

Det gör lite ont i mig när jag ser journalerna från Upsala hospital. På vägen dit försökte han slänga sig framför hästarna, som dagens ungdom kastar sig framför tåget. Väl framme försökte han hänga sig och skära sig och på alla sätt ta livet av sig.

en fantom
var väl mina symptom

Han hör röster och är alkoholiserad. Han drömmer om kärleken men den enda gång han friar rabblar han upp alla negativa egenskaper, som Kafka när han gjorde vad han kunde för att inte bli gift med Felice Bauer. Det är bäst om ingen vill ha dem.

Tag edra visors buller bort
och bort med maningar av gammal välkänd sort,
som ropa flyg! åt den, som brutit vingen!
Och bort med fingrarne från sår, som svida,
jag vill ha rätt att ensam genomlida
mitt eget kval - jag vill ha tröst av ingen!

Vänner vid sjukbädden

1896 vill Albert Bonnier stryka dikten En morgondröm ur Frödings nya samling. Frödings vänner, bl.a. Heidenstam, reagerar. Fröding låter publicera dikten och blir åtalad. Då är alla vännerna som bortblåsta. Han fälls lika lite som Strindberg i Giftasrättegången men ingen av dem hämtar sig någonsin. De får veta vad ensamhet är. Fröding blir snuskgubben, den osedlige, som ingen vill ta i med tång. Bergatrollet:

Jag ville klapp'na och kyss'na,
fast jag har allt en för ful trut

Fröding kände ingen kärlek utom den som gick att köpa. Under en period hade han fruktansvärd ångest över att ha haft samlag bakifrån. Han hade varit omänsklig, djurisk. Inte så underligt i en tid när t.ex. onani inte bara var fult utan ansågs direkt sinnessjukdomsframkallande. Och Fröding var ju sinnessjuk. Både på fädernet och mödernet. "Egendomliga lynnen" heter det i journalen. Hans mor blev deprimerad efter förlossningen och hans far led av tvångstankar.

Den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.

En fattig munk från Skara

Genomsnäll trodde han sig vara genomond. De snälla lider alltid av sin elakhet. De elaka lider väl snarare av sin snällhet. Elakheten är naturligt för dem.

 Mårbacka

Selma Lagerlöf, hon var, visade det sig när breven släpptes fria i början av 1990-talet, en riktig flata med en riktig författarhustru. Hennes Mårbacka står som det såg ut när hon lämnade det.

Jag har inget förhållande till henne, varken positivt eller negativt. Lyckliga människor har aldrig intresserat mig i någon större omfattning och Selma var ett lyckligt barn. Hennes diskbänk den var av koppar. Pigorna fick putsa den två gånger om dagen men hon behandlade sitt arbetsfolk övermåttan väl.

Hon hade små fötter och en medfödd höftskada som gav henne en haltande gång. Och klädde ibland ut någon i personalen att vinka åt henne på balkongen. Die dumme Touristen...

Selma ligger i en fet familjegrav på Östra Ämterviks kyrkogård. Där ligger även köksföreståndaren. Hon tog henne med sig i graven.

På väg mot Ludvika och Falun, visa Munkfors och Hagfors, står en skylt:

Rämmen 1
Rämmens k:a 2
Rämens herrgård 3

Rämen måste vara den gamla stavningen. Dit kom den unge Esaias Tegnér som informator. Vi kör genom den lummiga allén. Herrgården är en gul träbyggnad, omgiven av liknande gula träbyggnader, en familj av hus. Det står en kvinna på gårdsplanen, hon bor i den ena flygeln. När det kryper fram att jag är lite Tegnérbevandrad (jag är ju lite konstig) frågar hon om jag vill se herrgården inifrån. Klockan är halv tio på kvällen och jag kliver rakt in i 1700-talet. Det finns ingen elektricitet i Tegnérrummet. Jag beundrar väggmålningarna så gott det går, betraktar Tegnérministatyn gjord av samma gubbe som gjorde Lundastatyn, och åh-ar och ah-ar.

Han tyckte själv att folk var idioter som läste vad han skrev. Många av hans dikter har överlevt sig själva men några står sig och han var framför allt en brevskrivare av rang. En modern människa. Bitter:

Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lös-skummande från ytan utav tingen.

Mjältsjukan

Det är bra. Det duger än.

De skickade honom till dårhuset i Schleswig för att om möjligt kurera honom från hans galenskap. Det gjorde honom ännu bittrare.

Jag har träffat Tegnér förr, då i hans hem i Lund. Nu också på Rämens herrgård.

Nu har jag snart läst ut "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist och jo jag gillar den. Jag tycker om språket, den annorlunda handlingen och skildringen av människorna men...som jag skrev i ett tidigare inlägg...den överträffar inte "Låt den rätte komma in".

Angående föregående inlägg... "Kingdom of Heaven" var ingen höjdarfilm direkt men Orlando är ju söt som en liten bakelse. Jag har sett rätt många filmer på sistone men ingen som varit speciellt bra. Nu längtar jag efter att njuta av en riktigt bra film!

Jag lär berätta mer om vistelsen i Värmland när jag kommit hem. Nu väntar en vecka (ja nästan iallafall) utan något Internet! Med andra ord - inga möjligheter att kolla mail, läsa favoritbloggar eller skriva här. Iiihhh.. Närå jag lär överleva. See ya!

14 Juni 2008 är en speciell dag för då kommer Jan Eliasson till Mårbacka för att hämta Mårbackapriset. Grattis jag är så glad!

Han personifierar passion och omtanke och statskonst för mig.

Passion and Compassion som han sa i ett tal jag tittade på på youtuben

Så här lyder motiveringen"

Mårbackastiftelsen har beslutat att ge årets Mårbackapris till förre utrikesministern och fredsmäklaren Jan Eliasson. Selma Lagerlöf skrev och talade engagerat för fred och mot kriget, som hon beskrev ”som det stora vilddjuret”.

Jan Eliasson har under sina långa karriär som diplomat arbetat för att finna fredliga lösningar på besvärliga konflikter.

Mårbackastiftelsens motivering är att ”årets pris har tilldelats förre utrikesministern Jan Eliasson för att han i Selma Lagerlöfs anda under lång tid arbetat för fred i världen, dels som ordförande i FN:s generalförsamling och nu senast som FN:s specielle sändebud i Darfur.”

Selma Lagerlöf var känd för sin pacifistiska hållning, men för att stödja freden engagerade hon sig också i en paneuropeisk rörelse som leddes av österrikaren Richard Coudenhove-Kalergi. Sedan 1923 arbetade han för en europeisk federation som hade många drag gemensamma med dagens EU. I slutet av 1920-talet började han brevväxla med Selma Lagerlöf. Hon bjöds senare in till en konferens i Berlin, men hon avböjde av hälsoskäl. Istället telegraferade hon några rader som lästes upp som avslutning:

”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka och ädelmod. Vilken vagga för nytt hopp!”

I en kommentar om det paneuropeiska projektet skrev Selma Lagerlöf till sin sekreterare:

”Det här är så pass vansinnigt, att det har utsikt att lyckas.”

För 75 år sedan engagerade Selma Lagerlöf sig för en vision som idag är verklighet – ett enat Europa.

Lördagen den 14 juni kommer Jan Eliasson att ta emot priset på Mårbacka.

Och här ser ni mitt första hem Östanås som ligger nära Mårbacka.

Där firade jag mina första födelsedagar i den 14 juni med mamma mormor och morfar.

Befinner mig här så vi hörs om någon dag. Jag har gruppen America i lurarna så jag tänkte ni också skulle få ett smakprov på låten "A Horse with no name!

Men ibland kommer faktiskt djävulen på hästryggen. Besök siten the devil came on a horseback.

Filmen är bland det vidrigaste jag sett och en riktig väckarklocka ang folkmordet i Darfur. Och Brian Steidle en Fd Marinsoldat dokumenterade folkmordet via sin kameralins. Här kan ni kolla en del foton och läsa mer om Brian

Mina tankar kretsar även kring det där fredsträdet i Rottneros Park . Idén jag har för att hedra våra män och kvinnor som har freden som yrke.

Hur får jag till att det blir Jan Eliasson som ska bli dess beskyddare. För han vet att det är under trädet som de olika klanerna och stammarna samlas för att diskutera svåra frågor som rör konflikten.

Jag hade ju ett medborgarförslag inne hos Sunne Kommun för en tid sedan men det är tyst som vanligt. Förslaget ligger väl längst ner i högen hos Landshövdingen Eva Eriksson.

Kanske det anses som trivialt att komma med en sådan idé. Eller så är förslaget bortglömt? Men jag tycker en trädplantering i Rottnerosparken borde passa nu när Selma Lagerlöf Fyller 150år som även var engagerad i Nationernas Förbund. Hon ska i år firas storslaget med uppsättningen Bannlyst i berättarladan, framförd av Västanå Teater.

Och Jan Eliassons Fredsträd skulle stå i fint sällskap. Vår Konung Carl XVI Gustaf har ju ett eget träd i Rottneros arboretum så platsen är det inget fel på.

Nu är det på tiden att Jan Eliasson tilsammans med fredsbaskrarna och övriga biståndsarbetare i Sverige blir hedrade.

Foto: Malin Fransson och Maria Olsson

Vinbärsgömmor

200 g smör
1/2 dl socker
4 1/2 dl vetemjöl
2-3 dl röda vinbär eller vad trädgården bjuder på

Kokossmet:
50 g smält smör
200 g kokosflingor
2 ägg
1 1/2 dl socker

Sätt ugnen på 175 °. Arbeta ihop alla ingredienser till mördegen i en stor bunke. Tryck ut degen i 25 smorda bakelseformar och ställ dem åt sidan under tiden du rör ihop alla ingredienser till kokossmeten.
Ta fram bakelseformarna och täck bottnarna med vinbär och klicka över kokossmeten. Ta kakorna ur ugnen efter ca 15-20 minuter när de fått en gyllenbrun färg och du kan sniffa in den goda doften. När kakorna svalnat lite, försök försiktigt att få dem ur formarna. De kan vara lite knepigt men oj vad goda de blir.

Vi firar Selma Lagerlöfs 150 års jubileum här i bygderna. Att hon har fått nobelpriset i litteratur känner de flesta till men att hon var en god entreprenör och bla drog igång med att tillverka skrädmjöl kanske inte alla har vetskap om.
Av skrädmjölet kan man laga nävgröt och fläsk eller motti som det kallas av finnarna. Det går dessutom fint att baka av detta rostade havremjöl. Jag har bakat Mårbackakaka efter ett recept med lite bittermandelolja i, det blev en stadig kaka men jättegod till kaffet. En klick creme fraiche och lite lingonsylt serverade jag till.

Som inte låter Ronnebys invånare avgöra om de vill ta emot fler flyktingar i Ronneby,nu är detta ingen märkvärdig fråga då fler kommuner idag stoppat sin flyktingmottagning och sist nu i raden var Helsingborg.Men vi i (sd) Ronneby är inte förvånade då detta är så socialdemokraterna ser sin syn på demokrati.Sedan kan man ju tänka sig att folkomröstningen hade gett de resultat man inte vill ha hos de styrande i Ronneby.För det är många i Ronneby som hade velat rösta.

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=33782&a=1104954&from=rss

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2385917.ab

http://www.expressen.se/kronikorer/ulfnilson/1.1141287/sverige-haller-pa-att-forsvinna

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1184815.svd

http://www.blt.se/nyheter/tt_inrikes/stor-polisstyrka-bevakade-sd-debatt(608086).gm

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article919527.ab

http://www.skd.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080206/NYHETER/246278725

I Torsdags den 24 April KF Eringsboda blev vi grovt påhoppade utav så gott som  samtliga partier förutom (kd) där allt annat debatterades utom vår motion om att låta folket i Ronneby bestämma om de vill ta emot fler flyktingar eller ej.

Först ut var skolnerläggarna och allianssvikarna (fp) med Christian Mahrle "Matjordskrängaren" som bara väste "skäms" och bara gav kritik mot (sd) men motionen kunde han inte besvara.I rask följd kom sen centerns "sätta ner foten" Michelsson inte han kunde heller svara på motionen utan brast ut i en massa kritik mot (sd) som inte hade något med motionen att göra,något svar på avslaget gavs inte.

Därefter äntrade Ronnebys egen komiker scenen,vänsterns Peter Bowin  eller mera känd som "mannen som jagar snälla damer från röda korset".Han var så upprörd i talarstolen så han visste inte vad han skulle ta sig till,sen brast det till slut för honom då han undrade om (sd) skulle dika ut bottenhavet och skapa en kanal mellan Svergie och Finland,sätta upp ett Gunnebostängsel mellan Sverige och Norge samt riva Öresundsbron,vi i (sd) Ronneby kan lugna Bowin att några sånna tankar har inte vi just för tillfället.Sen blev vi beskyllda för att sprida dynga ,jag bollar den tillbaks ,det har vänstern alltid gjort sen de bildades.Detta visar även på vilken nivå man vill föra en debatt.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=765872

http://www.youtube.com/watch?v=0UGnfIBNdBI&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=cnK05lFRO3o

Efter detta träder Carlbrant (rp) upp i talarstolen och även hon besvarar inte motionen och skäl till avslag,nej istället tycker hon det är fel att vi pratar med folket på stan även nämdes att att vi inte hade något stöd märkligt märkligt ?,tydligen vågar inte Ronnebypartiets folk visa sig på stan, är väl där man ska föra debatten och prata med folket ? Vi svergiedemokrater vågar det trots Bowins stenkastande kompisar...

http://www.skl.se/artikel.asp?C=361&A=51427

http://sydsvenskan.se/skane/vellinge/article318797.ece

http://sydsvenskan.se/skane/vellinge/article318710.ece

http://www.val.se/val/val2006/slutlig/K/kommun/10/81/roster.html

Avslutar gör Susanne Lundgren (m) med att kalla vår politik 1800 tals politik och famför kritik mot vår abortgräns men med (kd) kan tydligen Lundgrens kompisar samregera med,de "nya moderaterna" är samma gamla moderater .Märkligt var också att Lundgren förträngt sin kollega Fredrikssons kritiska uttalande liksom Kjell GGs när debatten gick om utökandet utav flyktingmottagande i KF.

"Jag vet knappt om jag vågar säga detta,men vi vet att det kommer hit folk som inte borde vara här"

Roger Fredriksson(m)

"Det går främlingsfientliga strömmningar på torget i Ronneby,folk kommer fram till mig och frågar varför det bara är folk med utländsk härkomst som vistas på torget,som gammal polis känner jag många och de undrar varför inte de har något att göra om dagarna. Vad tänker du göra åt det Jan-Anders"

Kjell GG Johansson(m)

I detta debattklimat väljer vi i (sd) Ronneby att inte bemöta och varför skulle vi ,tala ni alla andra om nu varför Ronnebyborna inte får delta i denna så viktiga fråga ,voteringen slutade 46-3.

http://www.ostran.se/nyheter/kalmar/juholt_saellan_i_talarstolen/(comment)/view

http://lokaltidningen.net/nyheter/nyhet.php/430

Sen blev vi påhoppade med anledning utav partiets förflutna vad nu detta hade med motionen att göra,därför postar jag ett par länkar nedan så ni inte förglömmer övriga partiers förflutna.Kasta sten när man sitter i glashus är nog det värsta man kan göra :-)

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_1393209.svd

http://www.gt.se/nyheter/1.1159505/politiker-strippade-tvingades-avga

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article52762.ab

http://www.sr.se/vastmanland/nyheter/artikel.asp?artikel=1664665

http://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=8402&a=128600

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article94002.ab

http://www.vitabussar.se/rasbiologi1.htm  

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2390&a=571583&previousRenderType=1

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_258561.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article434637.ab

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1214379.svd

I år är det 150 år sedan en av Sveriges främsta författare föddes, Selma Lagerlöf; nästa år är det 100 år sedan hon fick Nobelpriset. Nu har det öppnat en speciell hemsida som bevakar vad som händer under jubleumsåren.

Gå in på www.selmalagerlof.nu och läs mer.

Vill du läsa böcker av och om Selma Lagerlöf så finns det över 150 olika titlar att välja emellan på biblioteket.

Det visar sig att Selma är årets namn också, tillsammans med Oskar. Men detta ska inte förväxlas med att det är det populäraste namnet. Nä, det är Institutet för språk och folkminnen som årligen utser dem och de beskriver utnämningen så här:

Varje år väljer namnforskare och språkvårdare vid Institutet för språk och folkminnen två namn som årets namn. Det kan vara vanliga namn eller ovanliga namn, men de har någon anknytning till året och något samband med varandra. I år är det Oskar och Selma.

Att det var 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes spelade in i deras val av Selma. För oss spelar det inte så stor roll, men att det kan fungera som ett mångkulturellt namn är toppen. Institutet för språk och folkminen igen:

Selma kan också ses som ett arabiskt namn. Ibland skrivs det som Salma. Växlingen beror på att vokalerna inte skrivs ut i arabisk skrift och att de kan återges olika i latinsk skrift. Kungaparet av Jordanien har en dotter med detta namn. I dag kan alltså Selma fungera som ett mångkulturellt flicknamn i Sverige.

2007 var Selma det 49:e vanligaste flicknamnet i Sverige enligt svenskanamn.se. Ifjol gick det sex Selmor på 1000 barn. Att hon får namnsdag två dagar efter pappa är bara bonus.

“È bello fare banchetti nella fantasia”, si giustificò. “Hanno un sapore migliore di quelli reali”. C’è un uomo che non conosce il battito del suo cuore. E che continuerebbe a ignorarlo se non avesse sposato Kattrinna e fosse andato a vivere in una casa approssimativa su un terreno non suo. Ma non basta ancora. Non lo avrebbe scoperto nemmeno se, nonostante tutti i cambiamenti che ora gli scandiscono il tempo, tra l’escavazione di un fosso e la successiva, non gli fosse nata una bambina. Non a loro, a lui. Per sé. L’imperatore di Pourtugallia è una storia d’amore. Bizzarra nostalgica e nemmeno così inesplicabile. Non c’è gioia condivisa in questo amore o salvazione. Ma l’ottundimento completo per la bellezza, il possesso senza il coraggio di ammettere la volontà cosciente di delimitare una proprietà, l’inettitudine e l’impotenza nel trattenere la crescita individuale di un essere umano e di rimanere saldi nei propositi di fronte alla maraviglia. Non c’è, senza che nessuno dei personaggi possa avvedersene, l’ansia di conoscenza dell’altro da sé. Perché è una favola. Jan e Klara Gulla sono una persona sola, godono della presenza l’uno dell’altra e non hanno bisogno delle parole per comunicare. Sono padre e figlia ma potrebbero essere un rovo e una bacca porpora. Perché se è una favola la storia supera gli attori della vicenda. Jan è un contadino con le nostalgie di un poeta romantico, l’ansia di magia di Chagall e la capacità di astrarsi dal mondo e dal giudizio degli altri di una asceta, Kattrinna rimane calma, la giovane Klara Gulla che pure è il ponte tra le solitudini e le inconsistenze dei genitori indossa un vestito rosso. Che pare seta. Malia curiosità allontanamento malattia. Lagerlöf, senza indugiare nella sofferenza delle incomprensioni costruisce una storia nostalgica che ferma la circolazione e dunque incancrenisce la realtà. Degli altri. Jan è solo e invecchia ma confida nel suo cappello, nel suo bastone e nelle visioni della aristocratica mitologia con al centro sua figlia. Era come uno davanti una casa vuota che grida e chiama e non vuole rinunciare alla speranza che qualcuno gli venga ad aprire.
S. Lagerlöf, L’imperatore di Portugallia, Iperborea (2004, 10ed), pp. 274, € 11,50.

La prosa di Humbert, che a tratti raggiunge uno spudorato eccesso di ricercatezza, mira a sedurre il lettore, specie quello colto, più esposto al raggiro di acrobazie verbali vertiginosamente erudite. La storia è semplice e potrebbe essere gialla. Sette donne assiepate sui divani di un salotto, che si immagina luminoso ed elegante, si incontrano tutti i giovedì mattina per discutere di letteratura. Ma i gesti sono troppo netti lenti e ripetuti, sono prigioniere. Azar Nafisi è uno scrittore accogliente ma un intellettuale che, dietro a sorrisi morbidi come giri di parole, nasconde la spietatezza di una analisi che oltrepassa la letteratura. Senza sfociare nella politica e intrisa di concetti assembrati sull’individuo. Non me ne sono resa conto subito, all’inizio era solo la foga entusiastica di leggere, pagine che avevo amato, insieme a qualcuno che avesse letto più di me. Di condividere. Poi la repubblica islamica che bussava alla porta e il velo nero che Nafisi continuava a porgere per farmi capire come sia impossibile pretendere dalle cose intorno di rimanere perfettamente estranee e discrete e separate da sé, mi hanno convinta a rileggere e ad ammettere che tutte quelle parole sarebbero state differenti in un luogo diverso da Teheran. Non le nocche sul legno del portone, non il velo, non la segretezza. Se tutte le parole di Leggere Lolita a Teheran fossero state pronunciate o scritte in un’aula universitaria questo libro non sarebbe che il resoconto romanzato di un semestre fecondo. E invece, Lolita è l’archetipo di coloro che rischiano di rimanere schiacciati dalle pretese assurde dei sogni degli altri, Gatsby l’unico che pare poter spiegare perché paesi antichi come l’Iran hanno un passato dal quale hanno difficoltà a separarsi e paesi giovani come gli Stati uniti hanno un sogno che è una nostalgia per la promessa del futuro, Jane Austen è l’autrice che sottolinea quanto al mondo l’equilibrio tra la sfera pubblica e la sfera privata sia essenziale, Henry James è il metro dei fallimenti coi fiocchi che consente di stringere alleanze indissolubili. Deformazione e strappo, la letteratura di Nafisi è strega e pozione, attore e mezzo insieme, legge classici in lingua inglese come tomi di formule magiche in grado di trasfigurare l’oppressione in persecuzione surreale e la difficoltà quotidiana in limiti che spronano al sorpasso e alla rivoluzione silenziosa della curiosità per le cose e per la bellezza. In Leggere Lolita a Teheran c’è critica letteraria, storia contemporanea, disincanto per movimenti formalmente rivoluzionari, proteste giovanili, diversità ideologiche che si chetano davanti a un libro, curiosità e struggimento e gratitudine per la letteratura tutta. È epico e colto e a me è piaciuto. Penso che, in un certo senso, le letture e le discussioni di quel seminario abbiano rappresentato la nostra occasione di fuga, il nostro ponte verso quest’altro mondo fatto di tenerezza luce e bellezza. Solo che noi, alla fine, eravamo costrette a tornare indietro.
A. Nafisi, Leggere Lolita a Teheran, Adelphi (2007), pp. 379, € 10,00.

]]> http://tigredefogo.wordpress.com/2007/11/30/vencedores-do-premio-nobel-de-literatura/ Fri, 30 Nov 2007 00:50:54 +0000 tigredefogo http://tigredefogo.wordpress.com/2007/11/30/vencedores-do-premio-nobel-de-literatura/ Lista dos Vencedores do Prêmio Nobel de Literatura

2007 - Doris Lessing
2006 - Orhan Pamuk
2005 - Harold Pinter
2004 - Elfriede Jelinek
2003 - J. M. Coetzee
2002 - Imre Kertész
2001 - V. S. Naipaul
2000 - Gao Xingjian
1999 - Günter Grass
1998 - José Saramago
1997 - Dario Fo
1996 - Wislawa Szymborska
1995 - Seamus Heaney
1994 - Kenzaburo Oe
1993 - Toni Morrison
1992 - Derek Walcott
1991 - Nadine Gordimer
1990 - Octavio Paz
1989 - Camilo José Cela
1988 - Naguib Mahfouz
1987 - Joseph Brodsky
1986 - Wole Soyinka
1985 - Claude Simon
1984 - Jaroslav Seifert
1983 - William Golding
1982 - Gabriel García Márquez
1981 - Elias Canetti
1980 - Czeslaw Milosz
1979 - Odysseus Elytis
1978 - Isaac Bashevis Singer
1977 - Vicente Aleixandre
1976 - Saul Bellow
1975 - Eugenio Montale
1974 - Eyvind Johnson, Harry Martinson
1973 - Patrick White
1972 - Heinrich Böll
1971 - Pablo Neruda
1970 - Alexandr Solzhenitsyn
1969 - Samuel Beckett
1968 - Yasunari Kawabata
1967 - Miguel Angel Asturias
1966 - Shmuel Agnon, Nelly Sachs
1965 - Mikhail Sholokhov
1964 - Jean-Paul Sartre
1963 - Giorgos Seferis
1962 - John Steinbeck
1961 - Ivo Andric
1960 - Saint-John Perse
1959 - Salvatore Quasimodo
1958 - Boris Pasternak
1957 - Albert Camus
1956 - Juan Ramón Jiménez
1955 - Halldór Laxness
1954 - Ernest Hemingway
1953 - Winston Churchill
1952 - François Mauriac
1951 - Pär Lagerkvist
1950 - Bertrand Russell
1949 - William Faulkner
1948 - T.S. Eliot
1947 - André Gide
1946 - Hermann Hesse
1945 - Gabriela Mistral
1944 - Johannes V. Jensen
1939 - Frans Eemil Sillanpää
1938 - Pearl Buck
1937 - Roger Martin du Gard
1936 - Eugene O'Neill
1934 - Luigi Pirandello
1933 - Ivan Bunin
1932 - John Galsworthy
1931 - Erik Axel Karlfeldt
1930 - Sinclair Lewis
1929 - Thomas Mann
1928 - Sigrid Undset
1927 - Henri Bergson
1926 - Grazia Deledda
1925 - George Bernard Shaw
1924 - Wladyslaw Reymont
1923 - William Butler Yeats
1922 - Jacinto Benavente
1921 - Anatole France
1920 - Knut Hamsun
1919 - Carl Spitteler
1917 - Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan
1916 - Verner von Heidenstam
1915 - Romain Rolland
1913 - Rabindranath Tagore
1912 - Gerhart Hauptmann
1911 - Maurice Maeterlinck
1910 - Paul Heyse
1909 - Selma Lagerlöf
1908 - Rudolf Eucken
1907 - Rudyard Kipling
1906 - Giosuè Carducci
1905 - Henryk Sienkiewicz
1904 - Frédéric Mistral, José Echegaray
1903 - Bjørnstjerne Bjørnson
1902 - Theodor Mommsen
1901 - Sully Prudhomme

-----
+ Veja também:

• Lista dos livros mais vendidos

El Montcau, pelat...

El vent se'ns voldria endur

a fer el vol d'en Nils.

• Imatge presa de www.sr.de/gotland. Els qui no coneguéssiu el Montcau, que és un dels cims del parc natural de Sant Llorenç del Munt i la Serra de l'Obac, vegeu per exemple dexcursio.net. I si podeu, atanseu-vos-hi. És una caminada fàcil des del Coll d'Estenalles i més dura, però fantàstica, desde Sant Llorenç Savall.

(Translation)

A few days ago I was sitting in the train, bound for Stockholm. It was early evening; there was little light in my compartment and none at all outside. My fellow passengers were dozing in their respective corners, and I was very quiet, listening to the rattling of the train.

And then I began to think of all the other times I had come up to Stockholm. It had usually been to do something difficult - to pass examinations or to find a publisher for my manuscript. And now I was coming to receive the Prize in Literature. That, too, I thought would be difficult.

All through this autumn I had lived at my old home in Värmland in complete solitude, and now I should have to step forward in the presence of so many people. I had become shy of life's bustle in my solitary retreat and was apprehensive at the thought of facing the world.

Deep within me, however, was a wondrous joy at receiving this Prize, and I tried to dispel my anxiety by thinking of those who would rejoice at my good fortune. There were my good friends, my brothers and sisters and, first and foremost, my old mother who, sitting back home, was happy to have lived to see this day.

But then I thought of my father and felt a deep sorrow that he should no longer be alive, and that I could not go to him and tell him that I had been awarded the Nobel Prize. I knew that no one would have been happier than he to hear this. Never have I met anyone with his love and respect for the written word and its creators, and I wished that he could have known that the Swedish Academy had bestowed on me this great Prize. Yes, it was a deep sorrow to me that I could not tell him.

Anyone who has ever sat in a train as it rushes through a dark night will know that sometimes there are long minutes when the coaches slide smoothly along without so much as a shudder. All rustle and bustle cease and the sound of the wheels becomes a soothing, peaceful melody. The coaches no longer seem to run on rails and sleepers but glide into space. Well, that is how it was as I sat there and thought how much I should like to see my old father again. So light and soundless was the movement of the train that I could hardly imagine I was on this earth. And so I began to daydream: «Just think, if I were going to meet Father in Paradise! I seem to have heard of such things happening to other people - why, then, not to myself?» The train went gliding on but it had a long way to go yet, and my thoughts raced ahead of it. Father will certainly be sitting in a rocking chair on a veranda, with a garden full of sunshine and flowers and birds in front of him. He will be reading Fritjofs saga, of course, but when he sees me he will put down his book, push his spectacles high up on his forehead, and get up and walk toward me. He will say, «Good day, my daughter, I am very glad to see you», or «Why, you are here, and how are you, my child», just as he always used to do.

He will settle again in his rocking chair and only then begin to wonder why I have come to see him. «You are sure there is nothing amiss?» he will ask suddenly. «No, Father, all is well», I will reply. But then, just as I am about to break my news to him, I will decide to keep it back just a while longer and try the indirect approach. «I have come to ask you for advice, Father,» I will say, «for I am very heavily in debt.»

«I am afraid you will not get much help from me in this matter», Father will reply. «One may well say of this place that, like the old estates in our Värmland, it has everything except money.»

«Ah, but it is not money that I owe, Father.» «But that's even worse», Father will say. «Begin right at the beginning, daughter.»

«It is not too much to ask that you should help, Father, for it was all your fault right from the beginning. Do you remember how you used to play the piano and sing Bellman's songs to us children and how, at least twice every winter, you would let us read Tegnér and Runeberg and Andersen? It was then that I first fell into debt. Father, how shall I ever repay them for teaching me to love fairy tales and sagas of heroes, the land we live in and all of our human life, in all its wretchedness and glory?»

Father will straighten up in his rocking chair and a wonderful look will come into his eyes. «I am glad that I got you into this debt», he will say. «Yes, you may be right, Father, but then remember that that is not all of it. Think how many creditors I have. Think of those poor, homeless vagabonds who used to travel up and down Värmland in your youth, playing the fool and singing all those songs. What do I not owe to them, to their mischief and mad pranks! And the old men and women sitting in their small grey cottages as one came out of the forest, telling me wonderful stories of water-sprites and trolls and enchanted maidens lured into the mountains. It was they who taught me that there is poetry in hard rocks and black forests. And think, Father, of all those pale, hollow-cheeked monks and nuns in their dark cloisters, the visions they saw and the voices they heard. I have borrowed from their treasure of legends. And our own peasants who went to Jerusalem - do I owe them nothing for giving me such glorious deeds to write about? And I am in debt not only to people; there is the whole of nature as well. The animals that walk the earth, the birds in the skies, the trees and flowers, they have all told me some of their secrets.»

Father will smile and nod his head and look not at all worried. «But don't you understand, Father, that I carry a great burden of debt?» I will say, and look more and more serious. «No one on earth knows how I can repay it, but I thought that you, in Heaven, would know.» «We do», Father will say and be as carefree and relaxed as he used to be. «Never fear, child, there is a remedy for your trouble.»

«Yes, Father, but that's not all. I am also heavily in debt to those who have formed and moulded our language into the good instrument that it is, and taught me to use it. And, then, am I not in debt to those who have written in prose and in verse before my time, who have turned writing into art, the torchbearers, the pathfinders? The great Norwegians, the great Russians who wrote when I was a child, do I not owe them a thousand debts? Has it not been given to me to live in an age in which my own country's literature has reached its highest peak, to behold the marble emperors of Rydberg, the world of Snoilsky's poetry, Strindberg's cliffs, Geijerstam's countryfolk, the modern men of Anne-Charlotte Edgren and Ernst Ahlgren, Heidenstam's Orient? Sophie Elkan, who has brought history to life, Fröding and his tales of Värmland's plains, Levertin's legends, Hallström's Thanatos, and Karlfeldt's Dalekarlian sketches, and much else that was young and new, all that nourished my fantasy, drove me on to compete, and made the dreams bear fruit - do I not owe them anything?»

«Yes, yes», Father will say. «You are right, yours is a heavy debt but, never fear, we will find a way.»

«I don't think, Father, that you really understand how hard it is for me. You don't realize that I am also in debt to my readers. I owe them so much - from the old King and his youngest son, who sent me on my apprentice's wanderings through the South, to the small schoolchildren who scribbled a letter of thanks for Nils Holgersson. What would have become of me if no one had wanted to read my books? And don't forget all those who have written of me. Remember the famous Danish critic who, with a few words, won me friends all over Denmark! And he who could mix gall and ambrosia in a more masterly fashion than anyone in Sweden had ever done before his time. Now he is dead. Think of all those in foreign lands who have worked for me. I owe them gratitude, Father, both for their praise and for their censure.»

«Yes, yes», Father will say, and I shall see him look a little less calm. Surely, he will begin to understand that it will not be easy to help me.

«Remember all who have helped me, Father!» I shall say. «Think of my faithful friend, Esselde, who tried to open doors for me when no one dared to believe in me. Think of others who have cared for and protected my work! Think of my good friend and travelling companion, who not only took me south and showed me all the glories of art but made life itself happier and lighter for me. All the love that has come to me, the honours, the distinctions! Do you not understand now that I had to come to you to ask how such debts can be paid?»

Father has lowered his head and does not look so hopeful any more.

«I agree, Daughter, it is not going to be easy to find help for you but, surely, there is nothing more you owe anyone?»

«Yes, Father, I have found it difficult enough to bear all that I owed before, but my biggest debt has not yet come. That is why I had to come to you for advice.»I cannot understand how you could owe still more», Father will say. «Oh, yes », I will reply, and then I will tell him all about this.

«I just cannot believe the Academy... », Father will say but, looking at me and seeing my face, he will know it is all true. And, then, every wrinkle in his face will tremble and tears will come into his eyes.

«What am I to say to those who put my name up for the Prize and to those who have made the decision - think, Father, it is not only honour and money they are bestowing on me. They have shown that they have trust enough in me to single me out before the whole world. How shall I repay this debt?»

Father will sit and still no words will come as he thinks. Then, drying tears of joy from his eyes, he will bang down his fist on the arm of the rocking chair and say, «I will not rack my brains about problems that no one in Heaven or on earth can solve. I am too happy that you have been given the Nobel Prize to worry about anything!»

Your Majesties, Your Royal Highnesses, Ladies and Gentlemen - having received no better answer than this to all my questions, it only remains to me to ask you to join me in the toast which I have the honour to propose to the Swedish Academy.

From Nobel Lectures, Literature 1901-1967, Editor Horst Frenz, Elsevier Publishing Company, Amsterdam, 1969 Copyright © The Nobel Foundation 1909

Skrevs innan filmen hade premiär.. 

Jag hoppas ni haft en fin helg. I Sunnes lokala tidning Fryksdalsbygden så kunde jag läsa att Helen Tustens film tatuerad torso kommer att visas på den nedlagda teaterbiografen.

Verkligen roligt för Sunne och de som nu blir lite speciellt inbjudna .

Den värmländska kulturella eliten förärar berömda författare och författarinnor ett Selma Lagerlöf stipendium. Så nog finns det en del berömda män och kvinnor som sätter Sunne på kartan och det är vi Fryksdalingar tacksamma för..

Men ibland blir berömmelsen lite väl prålig och glittrig. Och ibland så gömmer man sig bakom lånta fjädrar!

Jag kan inte hålla tyst om det här, för det skulle vara detsamma som om jag i tyst samförstånd accepterade vad Helene Tursten gjort. Ungefär som om man inte går ut öppet med hot som Mona Sahlin gjorde i sitt sommar program. Håller man tyst om hotet så accepterar man ju hothandlingen..

Och kom i håg, jag har nära till skrattet även om det stockar sig i strupen just nu och som levde i ca 10år med den riktiga polisen vars efternamn till sin polisinspektör deckarförfattarinnan lånat? Och det var ingen dans på rosor som ni kanske läst i min blogg fått veta.

Ni som vill kan även läsa inlägget om Helene Tursten därtill var jag nödd och tvungen Läs här: